annica

Nu har jag fått säga mitt farväl.
Jag är väldigt lättad samtidigt som de nu känns väldigt defenitivt.
Jag är så tacksam att jag klarade av att fullfölja hans sista önskan, en sång från mig och en från min kusin.
Tanken hade slagit mig alldeles för många gånger att jag inte skulle klara av det och ångesten tog nästan över.
Men jag klarade de och jag hoppas att morfar är stolt över mig.
Ett sista farväl i toner var precis vad jag behövde för att kunna säga just hejdå, jag hade inte kunnat aceptera döden annars, jag behövde säga hejdå på mitt vis.
De har vart en sorgens dag som ändå har varit en hoppets dag, hoppet över att morfar har vunnit livet i paradiset.
Begravningen var otroligt fint, allt kändes så nära och allt gjordes i kärlek.
Den omsorgen och kärleken som morfar hade har verkligen smittat av sig på min fantastiska familj.
De är få som har de så bra som jag har de, mitt i all sorg känner jag mig så lyckligt lottad.
Ett av inslagen på begravningen var min kusin emelie som spelade och sjöng en låt som hon hade skrivit själv som hette "du lever kvar genom mig".
De här uttrycket har liksom förföljt mig under hela tiden efter dödsbeskedet.
Vet inte varför men de har fastnat och de känns så skönt att tänka så, han lever kvar genom mig och genom oss.
Men de slutar inte här, vi ska få träffas en dag i himelen och då ska jag få höra hans lite rossliga stämma som brister ut i nån taube låt eller en klassisk min älskling du är som en ros.
Mina ögon är fästa på himelen morfar och de är där vi ska synas en vacker dag.