annica

Den 23/7-09 somnade morfar in.

Varje gång jag satte foten inanför dörren i deras lägenhet så hördes ett "tjena älskling" inifrån sovrummet.
Hans stora leende som trots all smärta han ständigt led av sprack upp över hans ansikte.
Hans vänliga ögon som inspekterade mig för att se om jag fortfarande stressade för mycket så jag än en gång skulle få höra att jag "flängde för mycket".
Morfar hade ett sånt otroligt hjärta för sin familj, vi var verkligen allt för honom och han för oss.
Hans kärlek och omsorg var utan gräns.
Även fast han led så mycket av alla sjukdomar som han genom åren hade drabbats av så var han alltid lika pratglad och klar i huvudet.
Så jag kastade mig ofta ner på mormors säng brevid honom och låg där som ett litet barn och lyssnade till morfars lugna röst som berättade om hans långa liv.
De var då jag alltid mådde som bäst, brevid honom lyssnades till en historia medans mormor sprang runt i köket brevid.
Deras hem var och är min tillflyktsort.
Hela jag är väldigt präglad av både min mormor och morfar, jag skulle inte varit samma människa utan dom.
De har aldrig gått många dagar emellan besöken hos dom i Solna och de gick inte en dag utan att telefonen ringde och dom frågade hur de gick i mitt liv.
När man låg där på sängen och lyssnade till hans historier så förundrades jag ofta över vilket minne han hade och vilket hårt liv han hade levt men var lika glad för de.
Om jag ska beskriva äkta kärlek så är de morfar och mormor.
Han var en man med många sidor.
De finns få människor som har mobbat mig så hårt som han har.
Han var ständigt på jakt över någonting nytt som han kunde hacka på.
Ett starkt minne är när jag hade bakat drömmar till honom för de var den enda kakan han gillade.
Då hörs ett "men annica om du har bakat dom så kan dom ju inte vara drömmar då måste de ju vara mardrömmar" och ett klingade skratt och en kärleksfull blinkning mot mig som alltid var lika chockad över vad som kom ur denna genomsnälla gubbes mun.
Med åren så blev även han lite glömsk även fast han fortfarande var klar i huvudet.
Hans ständiga roliga historier som vi alltid skulle lyssna på oftast vid matbordet där han hade allas uppmärksamhet drogs om och om igen med samma inlevelse och samma självbelåtna skratt när han såg leenden över våra ansikten.
Jag kan inte beskriva denna fantastiska man tillräckligt mycket.
Han var och är ett medicinskt under.
Han har varit sjuk i hela mitt 18 åriga liv med hjärtinfarkter, cancer i hypofysen, lungorna, magmunnen m.m, 3 olika storker, hjärfel, förfrysnings skador som förstörde nerverna... listan kan bli lång.
Morfar åkte ganska ofta in på sjukhus pga av alla hans sjukdomar men jag var alltid övertygad om att han kommer hem igen.
Hans bestämda röst som sa ´"annica i bibeln så står de "allt förmår jag genom honom som ger mig kraft. Det står inte där för intet."
Det här bibelordet har förföljt mig genom större delen av mitt liv och betyder allt för mig.
Han var en kampens man och han är värd att äntligen få vila.
Jag vet inte hur min 18 års dag ska genomföras utan att morfar kommer med en bukett rosor och sjunger "min älskling du är som en ros"
Eller julen med morfars ständiga klagande över att hans sill och köttbullar inte alls blev bra även fast dom alltid var perfekta.
Eller mormors födelsedag och morfars ständiga kärleksdikter där han alltid bad om ursäkt för att han klagade så mycket över hans smärtor och var så tacksam över att mormor orkade med en sån jobbig gubbe.
Midsommarafton som var deras bröllopsdag, dom skulle fira 53 år som gifta i år. sån genuin kärlek och äkta livskamrater som dom var kan man bara drömma om.
Saknaden är och kommer bli enorm, jag känner mig helt tom.
Men han lever kvar genom oss.
Jag älskar dig morfar.